Harrfiske
• Fakta om Svågan • Streamerfiske • Insektslivet • Beståndsanpassat • Harrfiske • Flugfisket i Svågan
• Tafsrecept • Svågan • Fiskbestämmelser • Fiskrecept • Fiskeforum
|
Harrfiske med små nymfer
Smygfiske Mitt favoritfiske är det som på engelska kallas "stalking", dvs smygfiske med små imitationsflugor vid små, strömmande vatten. Mina hemmavatten i norra Hälsingland och Härjedalen är ofta strida, kalla och ganska näringsfattiga åar och mindre älvar, där vegetationen - videsnår, björksly och granskog - går ända ned till vattnet, vilket gör fiske från stranden omöjligt. Detta betyder att jag tvingas vada mycket och i dessa klara vatten, som är kanske bara fem meter breda och bara en meter djupa, gäller det då att vara ytterst försiktig om man inte ska skrämma bort fisken.
Taktik och förutsättningar Jag börjar fisket med att först studera vattnet från någon höjd, där jag söker tecken på aktivitet i vattnet och på land. Om man studerar anglosaxisk flugfiskelitteratur - inte minst Fly Fisherman - kan man tro att det är en ganska enkel sak att se vad det är som kläcker för tillfället. I de engelska kalkströmmarna och i nordamerikanska "spring creeks" verkar s.k. blanket hatches snarare vara regel än undantag och fisken blir ofta extremt selektiv. I mina norrländska strömmar är dock sådana massiva kläckningar relativt sällsynta och oftast är flera insektsarter på gång samtidigt.
Detta innebär dock inte att fisken inte kan vara selektiv! Jag har till exempel upplevt flera Rockenkläckningar (Ephemera vulgata eller E. danica; jag kan inte skilja på dem...), då man kan tro att fisken inget hellre skulle vilja än att glufsa i sig dessa stora, matiga dagsländor, men där de i stället har visat sig föredra nattsländelarver eller lövmaskar.
Enligt min erfarenhet är nymfer, larver, sötvattensräkor och snäckor mycket vanligare i harrmagarna än vingade insekter, så en stor del av mitt fiske sker under ytan. Jag har också fått de flesta större fiskar på ganska små flugor - krok 14-20 - och jag tror att skandinaviska flugfiskares fixering vid Européa 12 och liknande mönster på krok 10 och 12 är anledningen till att de många gånger lyckas sämre än sydeuropéer och amerikaner, som gärna fiskar "smått".
Jag brukar leta efter tecken på kläckningar genom att givetvis studera vad som rör sig på och över vattenytan, men även i buskarna. Ett bra ställe att leta på är i spindelvävar, där man faktiskt ofta kan hitta insekter som nyligen fastnat. Om botten är ljus och vattnet inte så starkt strömmande kan man ju även se fisk röra sig och av dess rörelser gissa sig till vad den äter, men i allmänhet blir det "blindfiske", där jag letar efter de mest sannolika ståndplatserna.
Harren håller ofta till på sandbottnar, till skillnad frön öringen som föredrar mer skyddade platser med vegetation och djupa hålor, så för det mesta kliver jag i vattnet nedanför en sådan sträcka och börjar fiska med korta kast uppströms. Jag börjar fiska redan vid land och gör inte längre kast än ett par, tre spölängder om det inte är absolut nödvändigt. De flesta fiskar jag tagit i dessa små vatten har faktiskt krokats inom fem meters avstånd, så långa "put-and-take-kast" behövs sällan. Det är dessutom väldigt svårt att kontrollera en lång lina i strömmande vatten.
Dessa uppströmsdrifter blir ganska korta, så det blir tätt mellan kasten och ständiga förflyttningar för att hitta nya vinklar.
Om kasten är enkla, så är själva utfiskningen desto mer krävande: Detta är ett aktivt fiske, där man sällan kan låta flugan bara driva med strömmen, utan där det gäller att hela tiden behålla kontakten med flugan genom ideliga mendningar och genom att hela tiden ta hem lina med handen. Det är viktigt att fluglinan inte bildar en bukt i strömmen, som drar tafsen och flugan med sig i raketfart nedströms eller in i en strömvirvel, utan att flugan får drifta med samma hastighet som vattnet och många gånger håller jag spötoppen så högt att det endast är tafsen och den allra yttersta spetsen på fluglinan som har kontakt med vattnet.
Av denna anledning är det viktigt att studera hur vattnet rör sig och hur strömmen påverkar fluga, tafs och lina. Över de släta sandbottnar där harrarna ofta står rinner vattnet fort och med relativt jämn hastighet, men ofta finns där större stenar och stenblock under ytan, som gör att det skikt där flugan befinner sig kanske rinner saktare än vattnet på ytan, varför jag låter tafsen landa uppströms flugan, som på så sätt hinner sjunka och driva en bit innan linspetsen hunnit flyta förbi och börjar sträcka tafsen.
Eftersom vattnet är grunt och insekterna simmar eller driver uppåt i den starka strömmen behöver inte flugan fiska djupt, så jag använder uteslutande flytlina med vanliga nylontafsar och små, förtyngda nymfer. Ibland sätter jag fast ett litet blyhagel eller en twist-on-remsa några decimeter upp på tafsen.
Tafsar Uppströms nymffiske kräver ju som regel ganska långa spön, 9-10 fot, vilket ger bästa kontrollen över linan och tafsen i strömmen, men jag använder gärna lite kortare spön i de små strömmar jag fiskar. Den främsta anledningen är väl att det är roligare att drilla en skaplig harr på ett kort och lätt spö än på ett längre, men korta spön är även lättare att manövrera i trånga och buskiga höljor.
För det kortare spöt använder jag en ganska mjuk och långsamt taperad tafs, som fästs permanent med en nålknut till en DT-lina, medan det längre spöt har en WF-lina med flätad ögla för att det ska gå snabbt att byta tafs. För nymffisket föredrar jag en brant taperad, ganska styv tafs.
Ett annat alternativ är att klippa ned en Fly Rite Hi Viz-tafs och sedan skarva med två sektioner ganska styvt tafsmaterial, vilket även det ger en tafs som rullar ut bra med förtyngda flugor.
|
Mina favoritnymfer för smygfisket
Imitationsflugor Jag tror egentligen inte att dessa superrealistiska imitationer är nödvändiga, men är samtidigt oerhört imponerad av sådana trollkarlar som Oliver Edwards, Lennart Bergqvist, Ronnie Eriksson, Hans van Klinken mfl, varför även jag gör mina tafatta försök att åstadkomma så naturtrogna imitationer som möjligt vid bindstädet.
Jag brukar binda några olika dagsländenymfer à la Edwards i ljusbrunt, gult, mörkbrunt och brunoliv i storlek 14-20, som jag förtynger - så gott det nu går på så små krokar - med vinfolie.
Hans van Klinkens fina imitation av en frilevande nattsländenymf.
Suggestionsflugor Ett svengelskt namn på flugor som inte så mycket imiterar som antyder den insekt de skall försöka efterlikna. Rätt intetsägande egentligen, eftersom väl alla flugor - inklusive gamla hederliga våtflugor - kan sägas vara "suggestiva"... Binds ofta med mjuka och rörliga material.
Allroundflugor Små, mörka flugor på caddiskrok i storlek 14-22 (se bild ovan) med en enkel kropp av dubbing, floss, Flexibody eller bindtråd och en lite buskigare thorax av harull, muskrat, SLF eller bäver duger som imitationer av allt ifrån nattsländepuppor till små vattenlevande skinnbaggar.
En enkel, men oerhört effektiv fluga jag lärde mig av Alf Forsblom en gång i tiden.
Ett absolut måste i flugasken när man besöker Svågan, även om Peeping Caddis kan konkurrera, speciellt på sträckor med ljus botten.
Ett "modernare" alternativ till Husmasken är Roger Fogg's Pheasant Tail Caddis Larva, med en kropp av haröra eller sälull, som ribbas med fibrer från fasanstjärt och påfågelherl. En tunn koppartråd kan lindas i motsatt riktning för att stärka ribbingen.
Ett huvud dubbat med vit ull, samt ett klippt, svart hackel avslutar flugan.
The Mymph Martin Joergensen är pappa till detta mönster och eftersom han förbjuder andra att publicera hans mönster hänvisar jag till hans sidor på The Global Flyfisher.
The Pin-Ki ["The Pink Killer"] Ett mönster av Günter Feuerstein, som väl knappast ens kan sägas vara suggestivt med sin rosa kropp och guldhuvud. Jag har inte haft så stor framgång med guldhuvudnymfer och tycker inte att den extra förtyngningen behövs för de grunda harrvatten jag brukar fiska i, men Pin-Ki har fungerat över förväntan. Jag binder den på streamerkrok strl. 10-14.
För fler tips om harrfiske, besök Skandinaviska Harrsällskapets webbsidor på www.flugfiskesidan.com/shs.
|
